Sminkan och Emma

Massor av bilder kommer här, i olika stadier av makeupen. Här ovan ser ni det färdiga resultatet. Jag visste inte själv vad det skulle bli. Min idé var en tung, gothinspirerad look i svart och purpur. Det trodde jag på allvar att det skulle bli ända tills jag målat hela ögonlocket kopparrosa. Min idé var att tolka Arri i boken Skuggorna i spegeln. Jag ville ha en tung, överlastad makeup med mycket svart, inte så elegant heller, mer dramatisk och lite utsmetad. Nå, det började alla fall med en svart kajalpenna men sen blev det helt annorlunda från min tanke.

Eye Fix från face som bas för skuggorna. Sen började jag med en linje av svart kajal från näsan och ut till ögonbrynet. Linjen dyker upp när jag vill vara goth-inspirerad, se bara på förra veckans tolkning av Death, men är nog från min tonårspunktid egentligen. Hur som helst, den ramade även in ögat längs övre fransraden. Sen skullede lila skuggorna fram. Hahahaha! Det blev Eternity i kopparrosa, en skugga från Makeupcosmetics istället. Den lade jag på hela ögonlocket och så highlightade jag med Polar Bear från Fyrinnae. Lite svart ögonskugga från Paula Dorf, Twilight, längs övre fransraden. Mascara. Klar. Eller? Hm.... Vad exakt är goth med det här? Hur hänger detta ihop med Arri och Skuggorna i spegeln? Eller med Juliane och jag? Hallå! Mer svart!

Så, från detta, lite mer kattögeaktiga som ni ser ovan till en mer svart look nedan. Twilight byggdes ut i ett V. Fortfarande inte goth, inte Juliane och jag, inte Arri... Men, jag vet inte vad jag ska göra åt det? Jo, jag kan ju berätta att när den här typen av sminkningar dök upp på mig, då var jag 11-12 år gammal, så läste jag också Inger Edelfeldt. Jag läste Juliane och jag och jag ville att de skulle vara mina bästa vänner. Jag ville att någon annan människa på denna planet skulle förstå mig, förstå hur jag var inuti. Hur helt annorlunda jag var från alla andra (trodde jag då) och att denna någon skulle vara lika fascinerad av det övernaturliga, av häxorna, vampyrerna och den mörka sidan, som jag. Nej, jag var inget elakt barn, men jag kände mig väldigt främmande från alla andra, jag hatade mina lärare och skolan, jag ville inte umgås med någon av mina klasskamrater som jag såg som totalt dumma i huvudet. Samtidigt hade jag en stark revanschlust inom mig. Jag ville visa att jag var någon eller något. Att jag var bättre än alla dem som jag inte ville vara del av och som inte ville låta mig vara delaktig. Jag målade mina kattögon och såg på världen med föraktfull blick samtidigt som jag längtade oerhört efter att möta någon besläktad själ någonstans.

Jag läste Juliane och jag säkert tio gånger. Den inspirerade mig, lovade att jag någonstans skulle kunna hitta den där systern i fördömelsen som jag letade efter. Kanske hittade jag henne nu, 23 år senare i Emma? ;D
Arri i Skuggorna i spegeln bär samma längtan. Kanske var det därför den boken fångade mig många år senare när jag läste den som lärare. Jag letade nya spännande ungdomsböcker och hittade den av en slump. Inger Edelfeldt har jag fortsatt läsa, men huvudsakligen vuxenböckerna hon skrivit, men när jag höll i Skuggorna i Spegeln så var jag bara tvungen att se om den skulle kunna ge mig samma upplevelse som Juliane och jag gjorde i min ungdom. Jag kände igen mig så klart, och den var fantastisk att läsa. Hade den funnits när jag var tolv hade den också blivit lika betydelsefull för mig. Båda böckerna säger så mycket om hur det är att vara ung och inte helt passa in.

Nå, det om detta. Tillbaka till sminket. Det blev alltså mer Twilight utdraget i en kil mot tinningen. Sen klistrade jag på ett par korslagda lösögonfransar också, bara för att... De är rätt fina tycker jag. Sen gav jag upp. Jag har alltså återskapat en look som jagbar för 23 år sedan när jag slukade Inger Edelfelds Juliane och jag och längtade efter att få träffa dem. Fast mycket av den boken missade jag då. Den smygande förälskelsen mellan flickorna som kanske finns där men inte skrivs någon på näsan till exempel. Otroligt väl skildrat och öppet för läsarens egna tolkningar. Sånt gillar jag! Sen ska jag säga att den TV-serie som gjordes på romanen självklart inte kan ersätta läsupplevelsen men ändå är klart sevärd.

Det mest gotiska, och en liten blinkning åt Arri, är nog mina svarta läppar. Fyrinnaes svarta läppglans är lika blankt som lack!