Saint Berry
Stiftet är mörkt vinrött med brunton. Jag tittar lite skeptiskt på det när jag skruvar upp det ur hylsan. Skulle inte Saint-läppstiften från Lipstick Queen vara ljusa och transparenta? Hmmmm....
Så provar jag det på, och det är verkligen skirt. Så skirt, så skirt. Nästan som att vara utan läppstift alls. När man målar på det så ser det ut så här:
Det känns ganska mjukt och lent men inte så speciellt annorlunda. Mjukt och lite balm-aktigt liger det på läpparna. Inte samma hållbarhet som hos Sinners, men helt okej ändå. Färgen är matt, vilket känns bra. Det ser supernaturligt ut. Vill man vara väldigt återhållsam med sminket är det helt perfekt. Eller om man vill ha en oskulsfull look. Jag förstår varför Poppy King kallade dessa Saints...
Om man verkligen väljer att kräma på rejält med färg då? Om man vill få full valuta för de 10% pigment Saint Berry innehåller, ja då får man lite mer tryck i tonen.
Mer färg än så här kan man inte få ut ur stiftet. Det är precis som det ska vara i och med att man köpt ett transparent och skirt stift. Jag tycker det har varit väldigt intressant att jämföra Saint och Sinner. Man inser ganska snabbt att det i t.ex Maybellines läppstift inte kan vara mer än 10% pigment medan mina gamla röda Dior nog har en ganska hög pigmentprocent. Kanske är det faktiskt så att prestigemärkena har laddat sina stift med "mer färg"? Det skulle vara bra om fler än Poppy King deklarerade pigmenthalten i sina läppstift, tycker jag, för då vet man vad man har att vänta sig av dem. Jag kan säga att Saint Berry är söt, men inte lika imponerande som mina båda Sinners. Det här kan man få av ett billigt budgetstift. Ett IsaDora eller ett Maybelline på rea. Sinners är värda sina 199 kronor, men det här är jag mer tveksam till. Även om det är fint i sig.
Riktigt nätt! oskyldigt sött:)