Sminkan och Emma

Bildspammandet fortsätter här på bloggen. Nu är det Zoya Milla som jag inte kunnat fånga så som jag vill vilket leder till alldeles för många bilder. Milla är ett av de, enligt mig, tragiskt bortglömda glassflecklack som Zoya släppte med kollektionen Glitterati.


Milla är det varmt orangeröda i kollektionen som enbart innehåller rosa och röda och orange nyanser. Det här är min mammas favorit ur den här kollektionen men kanske inte min. Den gör sig fantastiskt på hennes naglar, passar perfekt till henes hudton, ingen VNL och absolut perfektion. Däremot torkar den ganska segt för min mamma har dålig blodcirkulation i händerna och är därför väldigt kall om fingertopparna. Hon får vara försiktig i minst en timme efter att hon lackat, ibland mer, trots snabbtorkande överlack. På mig torkar Milla normalsnabbt men jag får VNL även efter tre-fyra lager och den passar inte perfekt till min hudton...

Att jag berättar om min mammas upplevelse av Zoya är inte bara för skojs skull utan också för att ge bakgrund åt min teori om Zoyas lack. Jag tror nämligen att de är väldigt olika på olika människors naglar och jag tror det hänger ihop med cirkulationen och temperaturen. På mig utmärker sig inte Zoya alls vad gäller torktid men de jag känner med kalla fingrar och händer får ofta problem med torkandet även om man innan försökt värma händerna med vetekuddar eller i varmvatten. Det verkar som den "inre värmen" är avgörande för torkningen. Observera att detta är en teori som helt saknar vetenskaplighet och som bara grundar sig på anekdotisk bevisning i form av dem i min bekantskapskrets som använder nagellack av detta speciella märke.

Milla bar jag alltså här med fyra lager lack och snabbtorkande överlack, Nubar Diamont. Jag hade lacket i ett dygn som manikyr. Det retade mig något vansinnigt att jag, trots fyra lager, ändå hade VNL. Mamma har samma manikyr men äldre, hon har haft Zoya Milla i en vecka nu med Poshé som överlack och idag ska det lackas om eftersom det nu är slitet i topparna, så kallad tip wear. Inga flagor eller så. Av någon mystisk anledning klarade hon sig med två lager och ingen VNL är synlig på henne. Varför? Hur kan det bli så olika?

Färgen är underbar, det är fina flecks i det som gör det livfullt. På mig ser det mer enahanda orangerött ut medan mamma i och med sina färre lager får en tydigare guldflecksversion av Milla. Det är, som ni förstår ett jellylack med glassfleckskimmer precis som resten av kollektionen. Känslan av djup i det gillar jag skarpt. Det är verkligen ett jäkligt fint glassflecklack, trots den VNL jag har. Eftersom jag pratade om min pappas önskemål på mammas nya manikyr i ett tidigare inlägg, Apple vill han se, så kan jag ju berätta att han gillar Milla också. Det är ett av de lack han lägger märke till hos mamma och kommenterar positivt. De hon använder som är vamy, röda eller fuchsiafärgade brukar passera rätt obemärkta av någon anledning.