Sminkan och Emma

Tanith Lee är en brittisk fantasyförfattare född 1947 i London. Hon debuterade 1971 med en fantasybok för barn och har sedan dess skrivit en rasande massa böcker, över 70 tror jag, och en hel del noveller också. Kvaliteten på hennes böcker är skiftande och några skulle jag verkligen inte rekommendera medan andra har gjort ett enormt intryck på mig och fått mig att gång på gång återvända till dem. Mina tre favoritböcker är Don't Bite the Sun (1976), Drinkin Sapphire Wine (1977) och the Silver Metal Lover (1981). Det kom ut en fristående uppföljare till The Silver Metal Lover (2005), Metallic Love, men den är inte alls lika bra, även om jag läst den också.

Tanith Lee är alltså en produktiv författare i fantasygenren och hon har en viss bredd i sin stil, hon har skrivit science fiction, fantasy för barn, ungdomar och vuxna, skräck, gotiska skräck- och romantikberättelser och mycket mer. Hennes verk handlar ofta om att finna sig själv, upptäcka sin innersta natur eller hur man nu ska uttrycka sig. Letandet efter en identitet och en mening. Kort vill jag berätta om Don't Bite the Sun som inte egentligen är temat för dagen men som ändå är bra och viktig! Boken handlar om ett samhälle där de som är Jang, unga, rika och vackra, lever i en sorts utopi. Det finns inga regler, inget ansvar. Allt är en serie nöjen. Man är ständigt tonåring och helt fri. Man kan byta kropp, kön, utseende och identitet hur man vill. Dör man får man en ny kropp och fortsätter som vanligt. Men, är det en tillvaro man kan stå ut med? Berättarjaget börjar söka efter något mer, något annat, något äkta. Till sist blir hon ett sådant hot att samhället inte längre accepterar henne.  Drinkin Sapphire Wine är fortsättningen på den berättelsen och de är verkligen en fantastisk berättelse om att finna mening. De båda finns i en samlingsvolym, Biting the Sun, om någon blir intresserad. Jag läste dem när jag var kanske 12 år gammal och de var en uppenbarelse för mig. Jag älskade de böckerna och läste dem igen och igen. Så fann jag också boken som är dagens tema, Jungfrun som älskade Silver, eller i original, The Silver Metal Lover.

I den romanen möter vi Jane. En 16 årig flicka som är rik men väldigt ensam och väldigt osäker. Samhället är långt ifrån stabilt, robotar har tagit över allt arbete. Människorna är dock fortfarande de som är konstnärliga, har känslor och så. Men en dag bestämmer sig Electronic Metals för att göra en uppsättning överjordiskt vackra robotar med olika konstnärliga yrken som även kan fungera som älskare för de människor som köper dem. De finns i olika utföranden, Koppar, Guld, Silver... Silver är musikern med silverhy och långt, mörkrött hår. Jane ser honom, förälskar sig omedelbart och vet att hon måste få honom. Även om hon är rik är hon ändå inte så rik... Hur som helst, hon lyckas skaffa sig tillgång till Silver och han blir hennes älskare. Han verkar dessutom bli mer och mer människolik vart efter deras förhållande utvecklas. Är det programmeringen eller håller han på att utveckla en själ? Electronic Metals inser att det de skapat är farligt. De har lyckats göra en sorts gudar och att dessa gudar, om de får det som skiljer människor och robotar åt, en själ, kommer hota själva mänskligheten. Vad det innebär? Ja, alla dessa metallgudar måste förstöras, smältas ner och försvinna.

The Silver Metal Lover handlar om Jane och hennes förändring från att vara en ung, osäker tjej utvecklas och finner sig själv genom att ge upp absolut allt.

I den fristående uppföljaren finner en flicka, Loren, en dagbok skriven av Jane. Hon fascineras av den tragiska kärlekshistorien som Jane återberättar och när robottillverkarna på META får den briljanta idén att göra en uppsättning "nostalgirobotar" i samma stil som de som Silver tillhörde så vill Loren absolut ta sig en titt på dem. På en sorts festival där robotarna presenteras ser Loren en silverrobot, nu kallad Verlis, och plötsligt är hon handlöst förälskad.

Trots att Tanith Lee här återknyter till sin tidigare berättelse och även låter Jane gästspela, liksom, på sätt och vis Silver, så är det ändå inte ens i närheten av samma magi som i den första boken.  Visst, det gå att läsa, men det saknar äktheten och djupet och den trovärdiga psykologin som faktiskt finns i den första boken.